Kaliumdikromat är faromärkt med farosymbolen Tx, vilket betyder "Mycket giftigt" och är därför förbjudet att använda i grundskolan, precis som ämnet endast bör hanteras under mycket speciella förhållanden i andra situationer.

Tidigare har kaliumdikromat använts i stor utsträckning som oxidationsmedel i många kemiska reaktioner inom industri och laboratorier, men används nu i mycket mindre utsträckning på grund av ämnets giftiga och cancerframkallande egenskaper även i små doser.

Som ett alternativt oxidationsmedel kan kaliumpermanganat (KMnO4) ofta användas, även om detta vanligtvis uppfattas som en något svagare typ. Uppvärmning kan ofta kompensera för detta.

I grundskoleböcker föreslås fortfarande ofta användning av kaliumdikromat, vilket, som nämnts ovan, inte är lämpligt. Det går dock nästan alltid att åskådliggöra de önskade principerna på annat sätt, antingen genom att använda en annan form av analys där olika parametrar mäts, eller genom att ersätta med mindre farliga ämnen.

Bestämning av salthalten i havsvatten

Ett klassiskt experiment i grundskolan är bestämningen av saltkoncentrationen i havsvatten eller livsmedel som utförs som en Mohr-titrering.

I denna titrering görs titrering med (överskott av) silverjoner (från silvernitratlösning) som reagerar med kloridjonerna (från "saltet") för att bilda tunglöslig silverklorid. Kromatiseringen används här som en indikator, eftersom överskott av silverjoner bildar det färgade, tunglösliga silverkromatet.

I verkligheten är det nästan bara lathet att använda kaliumkromat som en indikator på hur titreringen har tagit slut.

Du kan också titrera tills du har tillsatt överskott av silverjoner med säkerhet (eventuellt bedömt visuellt), och sedan bestämma salthalten genom att (suga) filtrera bort sedimentet, torka det och slutligen väga det och jämföra det med en standardrad. Det vill säga liknande experiment utförda med en serie lösningar med en välkänd saltkoncentration, som sedan kan användas för att plotta vikt som en funktion av koncentrationen på en graf. Se till exempel den här testbeskrivningen från utgivaren Nucleus - dansk version.

Saltkoncentrationen kan dock också bestämmas på andra sätt, t.ex. genom avdunstning av vägda mängder saltvatten och efterföljande jämförelse med en standardrad.

Du kan också använda saltlakens densitet för att bestämma salthalten. Återigen kan koncentrationen bestämmas från ett standardintervall med en välkänd saltkoncentration.